F-balance
 

Mot en absolut balans hos hästen.

Idag finns det två sätt som används för att balansera hoven. Men bara med det ena sättet kan man flytta hästens vikt från den ena sidan mot hovens balanscentrum.

Den traditionella metoden.

Enligt det traditionella sättet att verka en hov betraktas hoven som en plan rektangel med fyra punkter (två främre sidodelar och två trakter) och ett balanscentrum (hovledens mitt). Enligt denna metod görs skoplanet vinkelrät mot benaxeln genom att man söker rätt lutning mot raspen. Eller så använder man ett hjälpmedel kallad T-square, där man tar en rak linje från baksida av skenben, kota och ner mot ballarna, sedan en vinkelrät linje från den och ut mot hovsidorna för att få ett rakt plan mot hoven som man sedan verkar efter (benaxeln). På ben med korrekt benställning fungerar den traditionella metoden utan att hovens normala struktur förändras. 

Men om det finns någon lateromedial obalans, eller om den ena sidan av hoven bär upp en större del av hästens vikt än den andra, påverkar denna metod hovens normala struktur utan att uppnå balans. Det ger dessutom upphov till överbelastade punkter längs med hela benet.

Den andra metoden – F-balans.

F-balansen tar hänsyn till hovens flexibilitet i förhållande till överrullningspunkten i tån och de bärande punkterna i de båda trakterna, vilket skapar en triangel. Balanscentrum är fortfarande hovledens mitt. Hovens vertikala flexibilitet utgör basen i metoden F-balans som betraktar hovkapseln som ett triangulärt plan istället för rektangulärt. Alla förändringar av den ena hovens F-balans, oavsett hur små de är, förstör den harmoni som måste finnas mellan hästens fyra ben. När hästens fyra ben är helt balanserade lateromedialt sett är även hästens kropp balanserad. Denna balans blir en ABSOLUT KROPPSLIG BALANS).

Alla hästar har en F-balans, den finns i alla hovar, vare sig hoven är frisk eller skadad. Hovslagaren måste vid verkning respektera och ta hänsyn till den för att ge hästen kroppslig balans.

 

Hovslagaren ska sträva efter att vid varje verkning/skoning bevara och återskapa hovens lateromediala balans, genom att försöka sträva efter att få hästens vikt att bäras upp av balanscentret. F-balansen reglerar fördelningen av hästens kroppsvikt på var och en av hovarna och över de fyra hoarna som helhet. Därmed fungerar varje hov som en oberoende enhet och samtidigt som ett komplement till de andra hovarna.

Orsaker till att hovens F-balans
förändras:

  • Defekter i hästens egen hovform. I sådana fall balanseras hoven genom att hoven STABILISERAS.
  • Skillnader i trakternas höjd, antingen slarv från hovslagarens sida eller på naturligt slitage. I dessa fall balanseras hoven genom att defekten KORRIGERAS.

Hur man verkar hoven för att bevara och återskapa F- balans:

  • Den naturliga punkten för verkning av trakterna. Båda trakterna måste vara lika HÖGA.
  • Den naturliga gränsen för verkning av hovväggen. Man låter det som hör till hästen VARA och tar bort det som VUXIT.

Konsekvenser av en obalans:

Vänster bakben skjuter bakdelen mot det andra benet, pga. att den mediala trakten på vänster hov är för hög. Höger bakben måste kompensera detta, vilket leder till att de övre delarna i kroppen ansträngs och dras ihop muskulärt. Framdelen hamnar snett i förhållande till bakdelen och ryggraden vrids vilket ger upphov till smärta. Hästen lider av att kroppen är i obalans.

Smärtans omfattning beror på hur mycket obalanserad hästen är. MEN VID ALLA FALL AV OBALANS, oavsett hur omfattande den är ansträngs kroppen och drabbas av MUSKELSAMMANDRAGNINGAR som leder till att hästen inte kan prestera sitt BÄSTA.

Vid verkning av hoven där man tar hänsyn till F-balansen gäller följande!

  • Hästens naturliga form förändras aldrig och man försöker inte motarbeta morfologiska brister som hör till hästen och som är naturliga. Man tar hänsyn till den information som hoven ger.
  • Man avslutar med ett plan som är vinkelrätt mot benaxeln, men först efter att man har förflyttat hästens vikt mot mitten om man har att göra med en obalans.

  • Man får ner obalansen till noll och fixerar sedan med en styv sko. Om man inte får rätt balans kommer den styva skon att fixera hoven sådan som den är. Balansen är alltså inte lika med noll och den ena sidan av hoven kommer alltid att bära upp en större del av vikten.

  • Man undviker friktion och skador mellan benen och de skador som följer. Man kan stabilisera avvikelser orsakade av avvikande benställning, korrigera avvikelser hos föl samt korrigera avvikelser i hoven oavsett hur gammal hästen är. Allt detta görs utan att man förändrar hovens anatomi, samtidigt som man respekterar hästens natur och eventuella avvikelser. Dessutom minskar användandet av terapeutiska beslag.

  • Varje hov balanseras för sig för att hästen på så sätt ska på så sätt ska få en absolut kroppslig balans. Punkter med överbelastning försvinner och man kan förebygga olika typer av skador.

F-balans

Genom att man tar hänsyn till hovens vertikala FLEXIBILITET kan man förflytta hästens
vikt från hovens sidor mot balanscentret.
När hästen har n absolut kroppslig balans förbättras dess fysisk och mentala hälsa avsevärt.
Hästen kan prestera sitt bästa utan att kroppen skadas.

Här ser man hur hoven är i obalans medialt/lateralt. Den ena hovhalvan är högre än den andra hovhalvan.

Här är samma hov, verkad enligt F-balance, och nu med ett beslag. Båda hovhalvor är nu lika höga, hoven hamnar i balans. Det i sin tur gör att muskulaturen uppåt i kroppen kan slappna av då den nu är balanserad.

Här är ännu en sned hov, innan verkning enligt F-balance

Samma hov efter verkning enligt F-balance. Lateral och medial sida är nu i perfekt balans.

Ett till exempel.

Samma hov efter verkning.

Här följer några bilder på hur hoven ser ut inuti, så förstår man bättre hur mycket som påverkas i hoven av att den är i obalans. Tryck som uppstår när hoven är i obalans påverkar alla de strukturer som finns inne i hoven, och sedan kompenseras det vidare i senor, ligament och muskulatur.

Min webbsida

© 2024